Post by Sarah Bäckman on Jul 28, 2009 6:55:09 GMT 1
Alla har vi något armbrytarminne som är roligt, tråkigt, jobbigt, ångestladdat, prestigefyllt och som inte har med tävling att göra!
Om man brutit med någon på en fest eller i en församling osv.
Sjung ut! Jag börjar, ha ha...
- Jag var på krogen och hade precis kommit dit och stod och snackade lite med folk där, och rätt som det var kom en kille i 20års åldern fram till mig och sa: " du ser bitig ut, du och jag ska bryta arm!".
Jag trodde han kände igen mig, så jag log och sa; "självklart, hur vill du göra?"
Han fixade plats på ett bord och sa stolt att han löptränar varje dag med en ryggsäck med 25kg extra vikt.
"Fan vad duktigt" sa jag och han kände sig som en kung.
Så började vi bryta och han rubbade inte en millimeter, han frågade om jag drev och sedan anklagade mig för att "fuska", (som vanligt...). 1 sekund senare såg han mitt armbrytarhalsband och släppte min hand direkt och hakan föll till golvet, jag garvade så jag grät. Han visste inte om att jag bröt arm på tävlingsnivå vilket jag trodde han visste från början. Det var roligt!
- Sedan har jag ett skitjobbigt minne ifrån skolan,detta hände förra hösten då jag gick i 2an på gymnasiet. Vi hade precis köpt in ett armbrytarbord och jag satt i idrottsstyrelsen. Jag kom med förslaget att arrangera en armbrytartävling som jag själv inte skulle delta i, utan bara arrangera. Jag låg ju i hårdträning inför VM och jag kände bara att jag har ingenting i en skoltävling att göra.
Jag arrangerade allting och jagade tävlanden i skolan, fick ihop bra många som ville vara med!
Kvällen innan tävlingen ringer idrottsläraren och säger; du ska bryta en supermatch med rektorn för att dra mer folk! Det blir skitbra PR!
Utan minsta tvekan sa jag "nej, nej och återigen nej" för att min rektor är 2 meter lång, stor som ett hus och i 40års åldern, jag skulle inte ha en chans och jag var dessutom övertränad och inte alls manad att bryta mot honom. "Men du måste, eleverna har satsat pengar på detta och är med i en lottning om presentkort, ifall dom gissar rätt".
Jag greps av panik och ville verkligen inte. Eftermiddagen kom och 40% av skolans alla 1500 elever kom dit och medans jag förklarade hur armbrytning gick till skrek folk " jaja, skitsamma, får vi se vem som verkligen är bäst i armbrytning nu? Du är ju europamästare å vi har satsat pengar på dig!!!"
På redan dåligt humör sa jag även att detta var något som jag inte vill göra men jag skiter i hur det går. Och rektorn bröt ned mig lätt, sagt och gjort. Möttes av buanden och elaka kommentarer, hur fan kunde jag vara europamästare i junior tjejer 70kg om jag inte spöade 40åriga 2 meters 110 kilos karln?
Gissa om jag bröt ihop!
Men de va en ganska bra erfarenhet och att lära sig ta till sig det man behöver höra för att utvecklas å må bra som människa. Det där var bara en stor grupp människor utan kunskap så därför är det inte värt att ta till sig, vilket jag alltså lärt mig idag!
Om man brutit med någon på en fest eller i en församling osv.
Sjung ut! Jag börjar, ha ha...
- Jag var på krogen och hade precis kommit dit och stod och snackade lite med folk där, och rätt som det var kom en kille i 20års åldern fram till mig och sa: " du ser bitig ut, du och jag ska bryta arm!".
Jag trodde han kände igen mig, så jag log och sa; "självklart, hur vill du göra?"
Han fixade plats på ett bord och sa stolt att han löptränar varje dag med en ryggsäck med 25kg extra vikt.
"Fan vad duktigt" sa jag och han kände sig som en kung.
Så började vi bryta och han rubbade inte en millimeter, han frågade om jag drev och sedan anklagade mig för att "fuska", (som vanligt...). 1 sekund senare såg han mitt armbrytarhalsband och släppte min hand direkt och hakan föll till golvet, jag garvade så jag grät. Han visste inte om att jag bröt arm på tävlingsnivå vilket jag trodde han visste från början. Det var roligt!
- Sedan har jag ett skitjobbigt minne ifrån skolan,detta hände förra hösten då jag gick i 2an på gymnasiet. Vi hade precis köpt in ett armbrytarbord och jag satt i idrottsstyrelsen. Jag kom med förslaget att arrangera en armbrytartävling som jag själv inte skulle delta i, utan bara arrangera. Jag låg ju i hårdträning inför VM och jag kände bara att jag har ingenting i en skoltävling att göra.
Jag arrangerade allting och jagade tävlanden i skolan, fick ihop bra många som ville vara med!
Kvällen innan tävlingen ringer idrottsläraren och säger; du ska bryta en supermatch med rektorn för att dra mer folk! Det blir skitbra PR!
Utan minsta tvekan sa jag "nej, nej och återigen nej" för att min rektor är 2 meter lång, stor som ett hus och i 40års åldern, jag skulle inte ha en chans och jag var dessutom övertränad och inte alls manad att bryta mot honom. "Men du måste, eleverna har satsat pengar på detta och är med i en lottning om presentkort, ifall dom gissar rätt".
Jag greps av panik och ville verkligen inte. Eftermiddagen kom och 40% av skolans alla 1500 elever kom dit och medans jag förklarade hur armbrytning gick till skrek folk " jaja, skitsamma, får vi se vem som verkligen är bäst i armbrytning nu? Du är ju europamästare å vi har satsat pengar på dig!!!"
På redan dåligt humör sa jag även att detta var något som jag inte vill göra men jag skiter i hur det går. Och rektorn bröt ned mig lätt, sagt och gjort. Möttes av buanden och elaka kommentarer, hur fan kunde jag vara europamästare i junior tjejer 70kg om jag inte spöade 40åriga 2 meters 110 kilos karln?
Gissa om jag bröt ihop!
Men de va en ganska bra erfarenhet och att lära sig ta till sig det man behöver höra för att utvecklas å må bra som människa. Det där var bara en stor grupp människor utan kunskap så därför är det inte värt att ta till sig, vilket jag alltså lärt mig idag!
